Här finner du information om konstverken. Jag har medvetet undvikit bilder. Besök oss istället!

🇸🇪 Svenska - Konstnärligt statement "Jag kan vara din livboj när du inte orkar mer"

 

Man berörs djupt varje gång någon väljer att avsluta sitt liv. Oavsett om det är en offentlig person på TV eller någon inom ens egen bekantskapskrets, väcker det samma känsla: önskan att man kunnat göra något – fått en chans att möta personen innan mörkret tog över.

 

Även här, i våra till synes idylliska byar på Näset, har sorgen smugit sig in de senaste åren. Mammor och pappor har gått ut i havet för att aldrig återvända. Att må så dåligt att man inte längre vill leva – trots att man vet vilken smärta man lämnar efter sig – är nästan ofattbart. Den inre kampen måste vara förkrossande.

 

Jag har länge drömt om att bygga ett litet konstkapell vid husets kortsida – en plats där man kan slå sig ner, betrakta konsten, lyssna på musik, samtala med en medmänniska. Något helande. Men kommunen har inte godkänt utbyggnaden, så jag har istället öppnat mitt vardagsrum för den som behöver.

 

När jag hittade den trasiga livbojen på Ljungen kände jag omedelbart att den symboliserade något större. Den var sliten – precis som själen kan vara när den bär för mycket smärta. Medan jag bar hem den längs banvallen, spelades låten Horn of Africa av Hypraphonik & Mr.Joz i mina hörlurar. Plötsligt började jag sjunga, om och om igen, nästan som ett mantra:

 

"Jag kan vara din livboj när du inte orkar mer."

 

Det här verket föddes i exakt det ögonblicket. Vissa konstverk kräver planering. Andra vet man bara – i samma stund som man rör vid dem – att de måste bli till.

🇸🇪 Svenska - Konstnärligt statement – The Dark Side of the Mind

 

I mitt konstnärskap är jag djupt fascinerad av den mänskliga hjärnans dualitet – vår förmåga till innovation och kreativitet, sida vid sida med vår kapacitet för destruktion. The Dark Side of the Mind är ett verk som undersöker denna paradox: att samma intelligens som skapat hjul, datorer och rymdfärder, också konstruerat gaskammare, bomber och snaran.

 

Det finns något djupt ironiskt och tragiskt i att vår främsta resurs – vårt sinne – också är det som gång på gång leder oss mot avgrunden. Jag tänker ofta på hur ingen annan art på jorden tycks lägga lika mycket energi på att förgöra sin egen. Den industriella precisionen bakom Förintelsens dödsläger är ett skrämmande uttryck för när ingenjörskonsten styrs av människans mörkaste impulser.

 

I detta verk har jag använt två objekt som båda bär stark symbolik. Det ena – ett gummidäck – representerar mänsklig framåtrörelse och uppfinningsrikedom. Det andra – en snara – står för vår urgamla benägenhet till våld och kontroll. Att det just är hjärnan som kvävs när repet dras åt, ger bilden en nästan brutal poetisk slutpunkt.

 

Materialen är funna på Måkläppen, ett naturreservat vid havet. Det faktum att både däcket och den "gren" som fungerar som upphängningspunkt sköljdes upp av vågorna med bara några dagars mellanrum, ger verket en ytterligare dimension av öde. Havet formar sina föremål med en långsamhet och tålamod vi människor sällan förmår. Det påminner mig om hur varje fragment vi hittar bär på ett okänt förflutet – en historia som kan ges nytt liv genom konsten.

 

Att arbeta med dessa objekt är för mig både en fysisk och själslig process. I The Dark Side of the Mind har jag försökt gestalta det mest motsägelsefulla i vårt väsen: att vi är både skapare och förstörare, offer och bödel – i samma andetag.

🇸🇪 Svenska - Konstnärligt statement - Milagro Corazon 

 

Milagro Corazon är ett verk fött ur ett ögonblick av stillhet, slump och kanske ett uns av mirakel. Det var på julaftons morgon, under en vinterpromenad längs stranden i Måkläppen – ett naturreservat som under vinterhalvåret får besök av både sälar och människor – som jag fann ett stycke drivved, en trädrot formad som ett hjärta. Den låg där i sanden, blöt, sköljd av havet, och jag kunde inte se den som något annat än just det: ett hjärta, skänkt till mig av naturen på årets mest laddade dag.

 

Tankarna om mirakel fördjupades senare när jag valde att förena hjärtformen med ett Milagro-kors från Mexiko – ett kors jag köpte för över trettio år sedan i Miami, tillsammans med ett silverkrucifix som jag fortfarande bär runt halsen. Milagro betyder just ”mirakel” på spanska, och i Latinamerikansk tradition används små metallberlocker, milagros, för att uttrycka böner och tacksamhet. På detta kors sitter en liten Maria-figur i trä – något förkolnad efter att ha överlevt en villabrand i vårt hem. Det var min sons sovrum som började brinna en natt, tyst, medan han låg och sov. Tack vare röken väcktes vi och kunde släcka branden. Han klarade sig oskadd. Ännu ett mirakel.

 

Mariafiguren sitter kvar där på hjärtat. En mor vid sin sons sida, även i döden. En symbol för en kärlek så grundläggande att den överskrider både tid och materia.

 

Men verket innehåller också en överraskning. En bit trä i form av en ”tårtbit” i botten bär på en annan historia – en mytisk sådan. Den är, enligt mig, den gamla dörrstoppen till pärleporten i det himmelska Jerusalem. Jag har själv, som min ryggtatuering antyder, ”seglat till Jerusalem” och blivit god vän med portens väktare – självaste Muhammad Ali. Under mina återkommande besök delar vi hemligheter och hembränt grekiskt brännvin. En gång fann jag denna trasiga dörrstopp liggande vid sidan av porten. Den hade tjänat troget i evigheter, men nu var den sprucken. Jag frågade Ali om jag fick ta hem den, laga den, kanske till och med sälja den som souvenir. Vi kom överens om att dela vinsten 50/50. (Även om jag i hemlighet varit villig att ge honom 60 % – men han är inte direkt svår att övertyga numera.)

 

Och kanske, bara kanske, kan den där dörrstoppen en dag hjälpa mig få ett vänligt nick när min tur kommer att knacka på porten. Man vet aldrig. Ta i trä.

🇸🇪 Svenska - ”Arca Sacrarum Bibliorum” – De heliga skrifternas ark

 

Detta är min ark.

En viloplats för ord som annars riskerar att drunkna.

 

Vi lever i ett ständigt brus –

ett flöde av bilder, röster, rörelser,

där heliga ord bleknar bakom middagsrecept och mordhistorier.

 

Jag tänker på Noa.

Hur han, i sitt hjärta, bar viljan att rädda liv från vattnets dom.

Så vill jag rädda det som talar till våra själar.

 

Här vilar böcker från 1700- och 1800-talet,

med budskap äldre än tiden själv.

Ord som burits genom sekler, viskade i mörker, sjungna i ljus.

 

Men hur länge orkar de viska?

Hur länge hör vi dem,

innan floden tar dem med sig för gott?

🇸🇪 Svenska - Konstnärligt statement ”Afrofuturism”

 

Ur jordens första andetag steg hon —

moder Afrika, klädd i sol och stoft av stjärnor.

Där, där tiden föddes, slår fortfarande hjärtat hårt,

i trummor, i pulsar, i elektricitetens eviga dans.

 

Ur förfäders viskningar växer framtidens ljud.

Uråldriga rytmer virvlar med syntens skärvor,

och i varje takt — en berättelse, ett löfte, ett rop.

Vi hör det: en ny värld föds i basgångens djup.

 

Hon står där, gyllene och orubblig,

med kronan högt buren av historien,

med fötterna i rötterna, händerna i himlen.

Hennes barn dansar — med eld i blodet,

med ljus i rösten, med stjärnstoff i stegen.

 

Så vi tänder ett ljus.

Vi höjer volymen.

Vi dansar — för frihet, för framtid, för själens fröjd.

Vi dansar — i hennes namn.

🇸🇪 Svenska- ”Dolores” – En saga i rött och vitt

 

Detta verk bär på en annan ton än de övriga – lättsammare till formen, men djupt symboliskt i sitt hjärta. En saga, en legend, kanske en sanning: berättelsen om Dolores, piratdrottningen som inte föddes till frihet, men valde den.

 

Hon växte upp som dotter till en rik plantageägare i Sydamerika, bortgift till en grym baron vars piskor viskade maktens språk. Men på plantagen fanns också en ung man från södra Europa, vars blod färgade jorden – och vars blick Dolores inte kunde undgå.

 

I hemlighet vårdade hon hans sår. I tyst tacksamhet planterade han rosor i natten, vårdade dem i månens sken. När de blommat, plockade han tolv – som apostlarna, som pärleportarna, som något heligt. Vita var de, tills han – i panik, i kärlek – lät sitt blod färga bladen röda.

 

När morgonsolen föll på rosorna, stod de där: vackra, vilda, spräckliga som friheten själv.

 

Baronen, rasande över något han inte kunde äga, sålde bort den unge mannen. Dolores flydde kort därefter – och världen fick sin piratdrottning.

 

Och kanske är det bara en legend. Men varje dag står en man i Skanörs hamn och ser ut över havet, väntar på ett skepp med segel av eld, och en kvinna vid rodret. En gång gav han henne rosor. Nu väntar han på att få se dem blomma igen.

🇸🇪 Svenska- ”Instrumenta Apostolorum”

Apostlarnas verktyg

 

Detta lilla konstverk bär jag fram som en viskning ur det förflutna.

Tolv skedar – varsamt lagda i en vitrin som i en relikvie – bär på en tyst historia.

De kan härstamma från år 1708, kanske från Ezinge i Nederländerna.

Initialerna A.G.A – W.H.C viskar om händer som en gång höll dem,

och ordet “Lepelbret” skymtar – som ett minne av ett dop, ett bröllop,

eller kanske bara en kärleksfull gåva, långt hemifrån, färdad med vindar från Ostindiska kompaniet.

 

Men det är inte silvertråden eller historien som skiner starkast –

utan det de får symbolisera:

de tolv apostlarnas redskap att föra ljuset ut i världen.

Inte med svärd, inte med makt –

utan med tålamod.

Med ord som näring.

Med hopp som måste smältas sakta.

 

För att vinna en själ krävs inga blixtar.

Det krävs tid.

En sked i taget.

En tanke i taget.

Människan övertygas sällan av tvång,

men ofta av stilla eftertanke.

 

Så dessa skedar – enkla, tysta, vackra –

får stå som symbol för den långsamma rörelsen av tro som formar världen.

Sked för sked,

hjärta till hjärta.

Det är så ljuset sprids.

🇸🇪 Svenska - ”Panagia Gorgona”

 

Havets Moder, De förlorades Hopp

 

Från Santorinis klippor ser hon ut över det eviga blå.

För dem som lämnat den trygga hamnen,

är hon mer än en legend –

hon är kompassen i hjärtats djup.

 

När stormen river segel och rodret tvekar,

sträcker hon sin hand genom vågornas dunkel.

I hennes grepp styrs skeppet – inte av kraft,

men av tro.

 

Låt ej hennes tårar bli ert fördärv,

utan vind i ert segel – en smekning mot hemmet.

Ty den som lyssnar till hennes sång

ska finna vägen tillbaka,

dit där kärlek väntar vid strandens rand.

🇸🇪 Svenska - Konstnärligt statement ”Sista anhalten”

 

Violinens sista viskning har ebbat ut,

ett eko kvar i rummets andetag.

Nu står hon stilla – redo att ömsa skinn,

lämna tonernas rike för minnets famn.

 

Hennes former, ännu svällande av rörelse,

hänger som ett andetag i vårt hem.

Ljuset smyger över hennes patina,

en spegel av alla tider hon burit.

 

Hur många händer har strukit över hennes själ?

Hur många fingrar har sökt tröst i hennes hals?

Hon föddes ur trädets hjärta,

ur tystnadens djup –

med ett enda kall:

att tala i toner ingen mun kan forma.

 

Nu vilar hon.

Men i varje spricka, varje sliten sträng,

bor ännu en sång

som bara tystnaden minns.

🇸🇪 Svenska - ”SPIRIT”

 

Titeln "SPIRIT" antyder något översinnligt – en ande eller essens. Den afrikanska konstnären, trots sin anonymitet, lyfts fram som bärare av ett kollektivt minne. Konstverket beskriver Afrika som en kontinent med en okuvlig själ, där historien av kolonisation och förtryck inte lyckats utrota det djupa bandet till jorden – rötterna, träet, stammen. "Världens hårdaste träslag" symboliserar styrka, motståndskraft och beständighet.

 

De själar som ”sugits upp av rötterna” kan tolkas som förfäder, deras minnen och lidande bevarade i naturen själv – nästan som marmorerade figurer, frusna i tid i trädets stam. En slags levande gravsten eller helig påminnelse.

🇸🇪 Svenska - ”Panagias Tårar"

 

Ikonmålaren från Thessaloniki har, likt evangelisterna, burit fram en tyst berättelse — en bön i bild. I Jungfru Marias ansikte har han målat varje tår hon fällt, som ärr ristade av himlens eget vemod. Hennes blick är stilla, men djupet i ögonen bär världens smärta.

 

Färgen tycks vägra torka där saltet en gång har runnit. Som om själva träet gråter med henne, och ikonen fortsätter sitt stilla mirakel: att bära moderns sorg, droppe för droppe, till den som ser.

 

I den ortodoxa traditionen kallas ikonen ett fönster mot evigheten. Men denna ikon är också en spegel — för i Guds Moders sorg speglas hela mänsklighetens smärta. Hon gråter inte endast över sin Son, utan över varje barn som lider, varje själ som ropar i mörker.

🇸🇪 Svenska - ”Koppar Örnen”

Han har alltid svävat över molnen —
aldrig behövt lyfta blicken.
Ohotad. Orubblig.
Främmande för rädsla, främmande för medlidande.

Inte ens när fjädrarna målats i koppar
böjer han sig —
styrkan rostar inte.

Frusen i evighetens glans,
med vingar som minns rörelsen.
Hans skugga dansar över jorden
som en saga utan slut.

🇸🇪 Svenska - ”Gabriels Mysterium ”

(APX)

Bönerna, knut för knut,
löper som ett evigt radband —
aldrig fullbordat.

Sedan det största mysteriet bröt sin tystnad,
så heligt i sitt hjärta,
att själva tiden nollställdes.

Till höger om ärkeängeln,
men utanför bilden,
står hon —
gudaföderskan,
osynliggjord av penseln,
som om regissören glömde sin stjärna.

När kände hon de första rörelserna i sitt inre?
När viskade livet: "Nu börjar jag"?

Han föddes när jorden var frusen,
men hans budskap —
glädjens, kärlekens, människans —
tände lågor som aldrig slocknar.

Och ännu rör sig bönen.
Det är bönernas bön,
en viskning genom seklernas hjärta.